dirrtymind

Låg och tänkte på ett en sak jag och Frida pratade om igår. Kärlek. Äkta kärlek. Och saken är den att den enda äkta kärleken, den enda sanna kärleken, det är den kärleken man har till sitt barn. En kärlek så stark att man skulle klara av vad som helst, en kärlek som man aldrig tidigare har känt, villkorslös kärlek. Tyvärr så får inte alla chansen att känna en sån kärlek. Dom som inte har barn, aldrig har haft barn, har ingen rätt att utala sig om hur det känns eller vad man går igenom ect. För dom har ingen aning, dom kan bara anta och spekulera men dom vet ingenting om hur det känns.

För kvinnan börjar förändringen redan under graviditeten, man har inte bara sig själv att tänka på, man har en annan liten människa som är beroende av en helt och hållet. Redan då börjar man älska sitt barn, redan då blir man mer försiktigare mer beskyddande. Det är som en instinkt, man håller för/skyddar magen om man känner sig hotad, man stryker magen för att visa kärlek. Att vara gravid är en magisk upplevelse. Att veta att inuti ens magen, ligger en liten bebis, en liten människa, det är ibland helt ofattbart.

När jag blev gravid med Alvin var jag 18 år. Det var inte planerat men båda två visste att det kunde hända. Ändå blev jag lite chockad när jag gjorde gravtestet och det visade positivt. Jag tänkte igenom mina alternativ, men egentligen fanns det bara ett. Jag valde att behålla barnet. Det är något av det bästa som hänt mig, och aldrig för en sekund har jag ångrat mitt val, skulle aldrig falla mig in att göra det. Vad vore mitt liv utan min son? Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom.
Alvins pappa hade en del personliga problem, sånna problem som barn inte ska vara en del av, så jag slängde ut honom. Pratade knappt med honom under graviditeten.
Efter att Alvin föddes så kom han och hälsa på några gånger, men han hade fortfarande problem, och jag var väldigt tydlig med att han fick ta och skärpa sig om han ville ha något med Alvin att göra. Nu har han skärpt till sig och tagit tag i sina problem. Jag vet att han älskar Alvin och att han är stolt över honom, annars hade han inte gått runt och skryttit om honom. Han har aldrig glömt en födelsedag och han har aldrig inte velat ha med Alvin att göra. Jag har heller aldrig nekat honom till att träffa sin son. Däremot har Alvin själv sagt att han inte vill träffa honom, det var svårt för honom att acceptera i början, vilket är fullt förståligt. Men man kan inte tvinga ett barn till något sådant. Men jag sa det till honom, att det kommer komma en dag då Alvin vill träffa sin pappa, och då får han det. Och dom kan ju fortfarande prata i telefon.

Med denna graviditeten var det dock annorlunda, den här graviditeten var planerad. Visst, vi hade kanske inte vart tillsammans så värst länge, men vi var ju inte precis främlingar för varandra heller, vi kände varandra sen innan. Vi började träffas i januari, blev tillsammans officiellt den 14 februari, alla hjärtans dag. Han flyttade hit, allt verkade gå bra, köpte hund tillsammans och så. Det var han som började prata om att skaffa barn, jag slutade tillslut med mina P-piller och i början av maj blev jag gravid. Båda blev glada. Men jag tror det blev för mycket för honom, för mycket verklighet, för mycket vuxenliv helt enkelt, för han började tjata om abort.
Konstiga är bara att vi redan innan vi började försöka skaffa barn så hade jag förklarat för honom att jag har gjort en abort tidigare och det var det värsta jag vart med om, jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv och att jag tänker inte göra en till. För vissa kanske det inte är en sån big deal att göra en abort men jag kan inte tala för andra bara för mig själv, och för mig är det en big deal. Sen att det här var en planerad graviditet gjorde hela tanken på en abort mer och mer jobbig. Den 7.de juni (har jag för mig iaf) tog det slut. Men hans tjat om abort tog däremot inte slut. Men han visste redan då att jag inte skulle ge med mig. Sista gg jag träffade honom, när han kom hit, så visste han mycket väl att det inte var någon idé att fortsätta tjatet. Istället sa han åt mig att jag skulle vara stark, klappa mig på magen mm. Han sa att han hoppades på en flicka, kom tom med namnförslag, Angeliin.
Men nu är han inte med i bilden.

Saken är den att jag kan inte förstå hur man frivilligt kan med att lämna sitt barn. För mig är det ofattbart helt enkelt. Det finns ingenting som skulle kunna hålla mig ifrån mina barn, ingenting.
Jag säger inte att jag är en perfekt mamma. MEN jag finns där och har alltid funnits där för Alvin, jag har gått upp mitt i natten med honom, bytt blöjor, gett mat, tröstat honom, jag har tagit hand om honom när han vart sjuk, jag har skrattat med honom när han har vart glad, jag har läst sagor för honom, jag har givit honom allt han behöver, mest av allt min kärlek! Och jag kommer göra precis allt om igen för den lilla bebisen som ligger i magen. Det kanske inte är lätt men det är värt det.
Min son saknar ingenting i sitt liv, han har allt han behöver, för jag ser till så att han har det. Han har ett bra liv, och han är väldigt älskad och det vet han om.

Jag skulle gå igenom eld och vatten för mina barn. Jag skulle göra vad som helst för dom. Och som sagt, dom som inte har barn kan tyvärr inte utala sig om hur det är eller något sådant. För dom har absolut ingen aning om hur det är. Det är kanske lätt att utala sig om saker och ting och säga vad man ska göra i vissa situationer när man inte har varit där själv, det är en helt annan att sen göra det.

Tror dom flesta (alla riktiga) föräldrar håller med mig om det, det finns kärlek och det finns KÄRLEK, men den enda sanna, äkta kärleken är den man har till sitt/sina barn.
Och till dom som inte har barn, ni kommer förstå vad jag menar om ni är så lyckligt lottade att någon gg i framtiden få barn.